Den svenska artisten Rickard Wolff har gjort en låt som jag bara avgudar, Fienden. Har letat efter den på youtube och liknande för att ni ska få höra den, men den finns verkilgen inte! Han gjorde den låten till minne av en pojk som blev misshandlad och dränkt till döds av ett nazist gäng för att han var mörhyad. 

Texten går iallafall så här:
När jag var liten
och natten föll över min bädd
jag vågan'te somna,
skulle jag vakna igen?
Nätter fyllda av fasor,
jag var fruktansvärt rädd.
Jag vill aldrig, aldrig vara så rädd igen
Men inget är värre än verkligheten
när den smyger sig nära inpå.
hat och våld är på riktigt
och jävligare än så.

Jag är rädd för marscherande kängor
och skallande rop.
Rädda små pojkar som samlas i gäng
och suddas ut till en hop.
Jag är rädd för de stora,
jag är rädd när de bråkar och slåss.
Jag är rädd när de säger:
Du är inte som oss.

Vid en insjö nånstans här i Sverige
miste solen sin glöd.
Svarta slöjor, poliser, där låg folk-
hemstanken död.
Gud borde dragit i bromsen, hejdat
världsalltets gång.
Klockorna ringa,
fåglarna tysta sin sång.
Nu är det dags att vi vaknar.
Kliver upp ur vår törnrosasömn,
för man mördar våra kamrater,
medan vi lever kvar i en dröm.

Jag är rädd för marscherande kängor
och skallande rop.
Rädda små pojkar som samlas i gäng
och suddas ut till en hop.
Jag är rädd öfr de stora,
jag är rädd när de bråkar och slåss.
Jag är rädd när de säger:
Du är inte som oss.

För oss barn av de stolta projekten,
vi som aldrig haft krig,
sagan är över, oskuldens tid är förbi.
Den är borta som pojken vid sjön,
han kommer aldrig tillbaks.
Luften darrar av oro, av hot och av hat.
Vädra ut, öppna upp alla fönster
sluta låtsas som om ingenting hänt,
sånt där finns väl bara hos andra.
Det är här hos oss som nånting har hänt

Jag är rädd för marscherande kängor
och skallande rop.
Rädda små pojkar som samlas i gäng
och suddas ut till en hop.
Jag är rädd öfr de stora,
jag är rädd när de bråkar och slåss.
Jag är rädd när de säger:
Du är inte som oss.

Stålskodda kängor ger makt
för kroppen är mjuk.
Att den starke har rätt,
den tanken gör mig sjuk.
Slå in skallen på fienden, svartskalle,
jude och bög.
Jag sparka' mot skallen, inte trodde
jag att han skulle dö.
Snart täcks jorden av mörker
ett urtida ingenmansland.
Där står vi till sist i skogen vid
sommarens strand.
Bakom mina ord lurar fasan
och sorg över han som försvann.
Du, som borde varit hans bror
och kamrat: Fienden var aldrig han

Jag är rädd för marscherande kängor
och skallande rop.
Rädda små pojkar som samlas i gäng
och suddas ut till en hop.
Jag är rädd öfr de stora,
jag är rädd när de bråkar och slåss.
Jag är rädd när de säger:
Du är inte som oss.

Den är nice som fan! Lite deprimerande kanske vissa skulle säga, men jag får en sådan kick av den! Blir bara så djup berörd sjunger med i all grad så det blir en härlig låt istället.

Menmen, sitter nu och väntar på att Henrik ska komma hem från jobbet, det blir nog ingen tripp till Nybro idag, tyvärr.. När man inte gör något vettigt om dagarna så gillar man när det händer saker, om man ska åka bort eller likande, för då får man börja planera igen. Det kanske bara är småsaker man planerar, så som vilka kläder man ska ha o.s.v, men jag tycker endå att det är roligt! Jag får göra något vettigt. Då blir man bara så grymt besviken när det bara faller samman! Nu åker vi iantagligen inte, och jag kommer vara kvar i denna lägenhet tills jag går och lägger mig igen. So fucking boring.. Tror inte Henrik förstår det.

Jaja, man ska väl inte klaga..